vissa dagar vill jag gå under jorden, vissa dagar vill jag skrika så högt jag kan. men om det ändå kunde hjälpa..
jag har hamnat i ett sista kapitel som jag inte vill lämna, jag döljer sanningen. jag vill inte resa mig upp och börja gå den långa vägen, det kommer ta sån tid att jag inte ser slutet. det är en lång väg, en väg jag redan har varit på men som jag vände på ganska snabbt då det blev för jobbigt. nu är det dags att ta den vägen igen, den vägen där jag möter sånt som gör mig rädd och svag. det här är inte okej längre, det är så orättvist det kan bli. det är inte jag som ska behöva ta den här vägen för att hitta tillbaka.

don't try to be perfect
anyway.. i will always love you and i hope you learn from your mistakes.