Jag fattar fortfarande inte.. Tråkigt att en person kan förstöra så mycket. Men, ett stort men.. Jag har bestämt mig för att inte sjunka lika lågt och att faktiskt aldrig mer ta emot dig med öppna armar. Det är första gången på väldigt länge jag ens bryr mig. Jag tror att man kommer till en gräns när man sen inte orkar må dåligt längre. Människor förändras och det är bara att vänja sig vid det. Det gör ont. Att inte känna igen en person man älskat så mycket är nog det värsta, att få höra sånt man aldrig trodde. Sorgligt men sant. Och det känns, ibland vill minnerna komma ifatt.